Sitter och lyssnar på musik och funderar på allt man gått igenom i sitt liv.
Tänker på misstag man gjort, på människor man sårat och saker man ångrar.
Men hur jag än tänker så kommer också alla bra saker upp som jag gjort, alla människor jag stöttat och all glädje jag skapat.
Tänker på liv jag räddat och vänner man har hjälpt.

Tänker på att mycket som finns i mitt liv finns i andras liv med och att jag aldrig skulle vilja förstöra för någon av dem , det spelar ingen roll om det är en vän eller en ovän.
Jag anser att jag inte har rätten att gå in i en annans liv och bestämma...
Jag kan inte förstå hur någon annan då kan ge sig själva rätten att kliva in i mitt liv och tala om vem jag är och vad jag står för.
Och allrahelst inte av någon som inte kännt mig hela livet.
En person som har träffat mig några gånger kan inte påstå att de känner mig utan endast kan säga att de vet vem jag är.
Jag kan inte ens föreställa mig varför några går helt upp i sig själva och måste lägga sig i mitt liv och då allrahelst inte ,när de säger att de avskyr en.
Jag tycker inte om alla människor men inte sitter jag och försöker bestämma i deras liv bara för att de inte var min typ av person.
Jag kan förstå att alla inte tycker om mig och det är helt normalt.
Man kan inte tycka om eller komma överrens med alla.
Jag tänker fortsätta vara jag och stå upp för det jag tycker och för de människor jag anser vara värdefulla för mig.
Jag struntar blankt de som en dag vaknat upp och måste leka i någon annas liv.
Det funkar inte på mig.
Jag kommer alltid veta vad jag gjort och vad jag gått igenom.
Det kan ingen ta ifrån mig eller bestämma för mig.

I den här veckan som nu sakta går mot sitt slut har jag blivit imponerad på många olika sätt...
Den började med att jag klarade av att bryta ner panikångesten gång på gång.
Stolt som fan att inte behöva be om medicin eller läkarhjälp utan att i ensamhet kunna se på sig sj och bli så förbannad så man lyckats bryta ner ångesten.
Byggt upp ett bättre förtroende för mig sj...
Klarar inte allt här i världen men ett stort kliv framåt iallafall.

I onsdags då kom Erick och hämta mig i Slite med sin lastbil och jag åkte med honom på jobbet.
Stressigt och imponerande.
Väldigt faschinerande hur alla de med lastbilskort klarar av att hantera sina bilar i alla de situationer som uppstår.
Satt i bilen och vänta medans Erick tömde skåpet på bilfrakt och medans jag vänta satt jag och tittade på de andra när de körde fram och tillbaka..
Blev mäkta imponerad av en man som backade med bil och släp...
Tog inte många min förräns han backat på plats..
Satt och funderade på hur fan det hade sett ut om jag ens försökt...

Tänk om man oftare kunde stanna upp och kolla omkring sig på alla människor i vår värld, hur imponerande de kan vara.
Tänk alla de som kämpa varje dag för att göra vardagen bättre för alla..
Som ett enkelt exempel:
Hur många har suttit i sin bil och svurit över bonden som kör framför med sin traktor..
Betänk då att aldrig svära över en bonde med mat i munnen...
De är bara ett ex på en del av de som "offrar" sin fritid för att kunna slapa saker för sig själva och andra utan krav tillbaka....

När man blir kär och man släpper sig själv helt i en annan människas händer så gör man det med en risk.
En risk att bli sårad.
Den risken är en fifty fifty chans.
Men även om risken skulle vara större så är det ändå något man skulle utsätta sig för när man helt och hållet gett bort sitt hjärta så vinner hjärtat över logiken.
Man kan kämpa in i det sista bara för att få behålla den kärleken man vunnit.
Ett ömmande hjärta är en av dom värsta smärtorna man kan uppleva och man får känslan av att man ska dö.
Den smärtan låter man sig sakta genomlida för kärleken är så stark att när du ens tänker på att leva utan din älskade så rinner tårarna.
Man vill inte förlora det man byggt upp.
Man säger ofta att man bara ska ge en chans...
Sen blir man sårad och chansen man utlovat ges.
Samma sak händer igen..
Vad gör man då, jo man stannar och ger en ny chans för när det kommer till den man älskar ger man oftast fler chanser än man någonsin trodde att man skulle ge.
Allt för att hjärtat inte vill släppa taget.
Logiken kan skrika sig hes i ens öra när man är kär för man hör den ändå inte...
Det enda man ser är hjärtat som slår så hårt för sin älskade.
Jag har blivit så kär nu och jag skulle bara ge en chans men älskar alldeles för mycket för att slösa bort chansen till något jag känner kan bli väldigt bra.
Jag kommer kämpa för min älskade även om alla kuggar inte träffar rätt varje gång.
Jag känner i både själ och hjärta att detta är kärlek.
Jag utsätter mig gärna för risken att bli sårad igen för att jag vet att kärleken jag får är starkare och kan läka det sår som kanske rivs upp av att blivit sårad igen.
Jag tänker inte gömma mina känslor i en ask och slänga nyckeln för att jag har hellre älskat och blivit sårad än att aldrig få veta hur pirret i magen känns när man träffar sin älskade.
<3 Jag älskar och då blir jag älskad <3

Att sakna

Du är inte här....
Är bara en stund sen du åkte men hör ännu ditt underbara skratt
Känner ännu kyssen du lämna på mina läppar
Känner ännu värmen från din kram

Det är ju bra att sakna men varför ska det göra så ont...
Varför skall det kännas som att man är ensammast i världen
Tänker på dig mitt hjärta

Ledsen över allt som gått fel och jag ska kämpa för att vi tillsammans ska kunna lösa det
Jag vet att det vi har är något som är värt att kämpa för
Trots brister och fel så är detta något som blivit viktigt för mig
Jag är din och du är min
Tillsammans kan vi fix <3